Conkers

"I don't like it at all, I want to wear steel gloves"

Kanske var Cathleen ängslig innan ett blodtörstigt gladiatoriskt slag till döden? Eller... ett riddarligt tornerspel? Nej, men det bygger på en lika lång och ädel men synnerligen brittisk tradition: conkers.

En conker är den vackert marmorerade frukten av hästkastanjträdet. "Conkers" är ett hänsynslöst våldsamt spel känt av alla som har vuxit upp i Storbritannien. Förbjudet i många skolor på grund av dess ren brutalitet, conkers har prövat både dem tappraste och dem fegaste men belönade bara dem få med knivskarpa reflex och osårbar uthållighet.

Utmanarna borrar hål igenom särskilt hårda och stora conkrar (jag tänker använda 'conkers' för själva spelet och 'conkrar' för pluralen), trär snöre igenom hålen och sen knyter dem fast. Sen kan tävlingen börja! Den ena dinglar hans conker helst på så långt avstånd från hans kropp som möjligt och börjar darra med rädsla medan den andra siktar och slår så hårt han bara kan med sin egen conker, förhoppningsvis någonstans i närheten av hans motståndares conker. De tappra kämparna turas om tills att en av conkrarna går sönder (och tar med sig den stackars förlorarens självrespekt). Enkelt nog, inte?

Så när jag idag råkade hitta ett par conkrar på marken fick jag för mig att lära Cathleen älska spelet som alla som har spelat det bara kan. Emot hennes vilja fick hon trä conkren själv eftersom jag ville inte klagas med fusk. I loppet av matchen fick jag bevittna förvandlingen av en lugn människa till ett våldsamt odjur med bara en sak i huvudet: seger.

Här följer en betraktelse av vår episk match:

• Inte mycket händer i en ganska lång tid utan att svordomar böljar ur Cathleens mun varje gång hon slår sig själv (dvs. varenda tur)
• Cathleen bepansrar sig
  
  
• Cathleen slår Alex, men inga skador förekommer
• Cathleen slår Alex, inga skador (dvs. inga yttre skador, vem egentligen vet vad det är som händer därinne?)
• Alex slår Cathleen, inga skador
• Alex slår Cathleen och sprickor börjar bildas på hans egen conker! Ingen skada för Cathleen
  
• Cathleen slår Alex. Ömsesidiga skador (Alex till vänster)
  
• Cathleen slår Alex. Alex (till vänster) sprickor blir längre. Cathleen får en ny spricka
  
• Cathleen slår Alex rejält. Alex får nya sprickor. Cathleens sprickor blir längre.
  
• Cathleen slår en stol, skadas.
  
  
• Alex slår Cathleen. Ingen förändring.
• Cathleen slår Alex, egna sprickor blir bredare.
  
  
• Alex slår Cathleen. Inga skador.
• Alex slår Cathleen. Cathleens conker går sönder!
  
  

Och det var det.

Öl

Det sägs att en hungrig människa borde inte gå och handla mat. Det skulle även kunna sägas att när det är djävulskt varmt och man lider av en oöverträfflig törst då borde man inte sätta fötter i systembolaget. Det som följer är en rörande och inspirerande betraktelse om hur en man bemästrade människoviljans oslagbara kraft:

Det vore ansvarslös att uppmuntra folk att supa sig full, men jag vill säga att jag för ett par månader sen hade privilegiet att bli lite berusad av ett utmärkt gott öl från G. Schneider & Sohn som heter Hopfen Weisse. Av några uppenbara anledningar minns jag inte precis hur det smakade men ändå var det säkert gott. Men sen försvann ölet helt från systembolagets hyllor! Pang!

Lite senare fick jag reda på några fler detaljer om ölet: Det var utfallet av ett samarbete mellan Schneider och Brooklyn Brewery (som brygger några goda öl). Bryggerierna skulle brygga ett öl vardera med samma formell men med bara lokal humle och sen smaka hur det blev. Så nu har systemet berövat mig av inte bara ett öl utan två!

Men idag då jag var, som sagt, urtörstig och det var varmare än helsike och inte helt så bekvämt dök den förbannade lurifaxen upp! Framför mig var den berömda Brooklyn varianten! Och bara 109kr flaskan! uhh...

109KR!!

Fy fan.

kräfta

Ostförskräckelse

I Sardinien äter de mest äventyrliga en sorts ost som heter 'casu marzu' och tillagas genom att locka en massa flugor till en bit pecorinoost och låta deras larver äta osten och bajsa ut den nya krämiga 'ost'-en för vårt nöje. I Sverige äter de minst äventyrliga en sorts ost som bor i en tub och läggs på bedrövade mackor landet över. Det som förbinder dem - utöver den underbart krämiga konsistensen - är att jag skulle behöva vara rätt hungrig att välja äta vare sig den ena eller den andra.

Det går inte att säga att Sverige saknar mejeriprodukter. En av de första sakerna jag märkte när jag för första gången besökte ett svenskt snabbköp var det makalösa utbudet av varje tänkbar mejeriprodukt. Nu när jag har haft lite mer tid att få perspektiv och bemästra min förvirring över (till en engelsman) obekanta produkter som filmjölk inser jag att det är inte det att svenska snabbköp har bra utbud med mejeriprodukter, bara att de stoppar i så många skitprodukter som möjlig tills hyllorna gnistrar med tuber fyllda med konstigt smaksatta ostpastor. Jag antar att det finns ostar på tub i England men visst är det inte till omfattningen som förekommer här. Och smakkombinationerna?! Okej, jag kan kanske förstå baconost (7% riktig bacon!), men... kräftost? Det är alltid en balansgång med ost och fisk, men jag kan inte begripa hur kombinationen skulle kunna smaka gott i det här fallet. Och för de som brukar ta på sig jägarhatt och ta ett par bloss på pipan innan de breder mackan finns det uppenbarligen viltost, med riktigt rökt hjortkött. Och sen är den som inspirerade det här inlägget: kalles prickiga (en kombination av ost och 'en gnutta kaviar'), vilken marknadsförs som 'xtra mild'. Det känns lite konstigt att en produkt som kombinerar två saker som njuts av på grund av deras kraftfulla smaker kallar sig för 'xtra mild'. Har mildhet nyss blivit någonting bra? Tips: det finns redan mild ost och det heter SMÖR.

Eftersom jag gillar att förmoda vilt om ämnen jag vet ingenting om jag ska anta att anledningen till att de här påläggen är så fruktansvärt omtyckta är svenskens oförmåga att göra smörgåsar rätt. Hade ni ansett att det finns en anledning till att vi i resten av världen använder två skivor bröd till varje smörgås - en på topp, en på botten - hade ni kunnat slänga hela ost-på-tub industrin ur fönstret för länge sen. Det hade förmodligen varit lite lättare att börja använda en extra skiva bröd istället för att hitta på nån sorts äcklig ostpasta för att besegra mackans oflyttbarhet.

Oh well. Jakten efter en god bit cheddar fortsätter.

räv

Blurb

Att falla offer för frestelsen att ta en titt på slutet av en särskilt gripande bok innan jag har hunnit bli klar med den inte är någonting som mitt liv har präglats av hittills, gudskelov, men det känns som om boken jag läser just nu är besatt av en djävulsk lust att förstöra spänningen som ligger i att vända sista bladet och njuta av dem få återstående raderna i den (av författaren) avsedda ordningen. Okej okej, så det är inte så sannolikt att någonting särskilt livsändrande händer på sista sidan men ändå är det lite störande att läsa hela boken medvetande om det som kommer att hända i avslutningen. Varje gång jag sätter mig ner och öppnar boken kommer det sista bladet ramlande ner på knäna; orden "THE END" skriker mot mig: "NU HAR DU CHANSEN ATT FÖRBÄTTRA DIT LIV PÅ ETT OERHÖRT OANSTÄNDIGT SÄTT" och hjärtat bultar med lusten att en gång i livet uppföra mig som rebell. Men jag faller inte till föga. Aldrig! Lugnt skjuter jag tillbaka bladen till deras fasansfulla hemvist och tar en paus medan jag återfår andan.

Men det vore lite hjärtlöst att skylla på boken själv som är, trots alla mina önskningar, inte särskilt medveten om det som händer omkring den, eller... någonting alls. Däremot finns det ett brott som begås helt medvetet på nästan alla böcker och inte är så lätt att förlåta: förbannelsen av den överentusiastiska blurben (det vill säga baksidestexten; jag väljer använda det engelska ordet eftersom varken flickvännen eller ordlistan kan ge mig en särskilt tillfredsställande översättning till svenska). Jag menar att blurben helt enkelt saknar dem vanliga mänskliga gränserna som ser till att vi inte, till exempel, avslöjar hela romanens handlingar när vi rekommenderar en bok till en vän.

Nyligen drabbades jag tämligen extremt av blurbförgiftning när jag läste boken "Purple Hibiscus" av Chimamanda Ngozi Adichie: blurben hänsyftar på en ganska viktig handling som skär inte innan det finns bara ett tjugotal sidor kvar att läsa och förminskar utan tvekan spänningen som ligger omkring handlingen. Blurben är inte till för att avslöja viktiga handlingar i boken! Den ska ge lite insikt in i bokens teman och kanske en pytteliten inledning till handlingar, men det finns inget rimligt skäl att avslöja mer än så. Har folk så lite tid att läsa att de behöver nöja sig med en kort sammanfattning av boken istället för att läsa boken själv? Eller finns det faktiskt folk som bläddrar igenomen böckerna på hyllan tills att de hittar den med en tillräckligt spännande blurb? Om det var upp till mig hade jag valt att avskaffa blurbkonceptet med omedelbar verkan.

mästerigelkotten i gummistövlar

Tönt

horsie

Heuvos rancheros

tortillas, stekt ägg, tomat-, paprika- och chillisås, ost, sallad

Hund på fågel

Sagan om fingertoppen

Vittnesbörd om kraften av tejp och hushållspapper

För ett par veckor sen hackade jag av fingertoppen på vänsterhandens långfinger. Trots lite oro att det skulle bli bedrägligt att fortsätta kalla det för "långfingret" visar det till sist tecken av tillfrisknande: toppen har faktiskt fastnat! Nu återstoden av nageln är bort ser fingret inte längre helt så zombieaktigt ut och jag skäms inte av att visa det i offentlighet.

För att fira förbättringen bestämde jag mig för att stå upp till min ärkenemsis: shiitakesvampen som förorsakade amputationen! (okej okej, inte precis samma svamp, men en som liknar den)


Och min belöning som segrare var soppan däruppe.

Recept: Thailändsk kokossoppa (ungefär 3 portioner)

5 torkade shiitakesvamp, blötlagda i 500ml varmt vatten och sen hackade (ta bort de hårda stjälkarna)
olja, till stekning
150g vitkål (ungefär en fjärdedel av en liten vitkål), strimlad
3-4 skogschampinjoner, hackade
en halv tum ingefära, riven
en tum galangal, riven
ett par klyftor vitlök, finhackade eller pressade
2-3 chillis (beroende på styrka du vill ha), finhackade
hälften av en schalottenlök, finstrimlad
400ml kokosmjölk
en stjälk citrongras
2-3 kaffirlimeblad
3-4 msk ljus sojasås (jag använder ett thai märke som heter "healthy boy")
150g tofu, hackad
en näve risnudlar, någorlunda brutna
ett par msk limejuice
salladslök, hackad
lite koriander, finhackad

1. Se till att du blötlägger shiitakesvamparna tillräckligt tidigt så att vattnet har hunnit bli ljummet innan du behöver använda dem.
2. Fräs kålen, shiitakesvamparna och skogschampinjonerna i het olja i några minuter, tills att champinjonerna är lite gyllenbruna.
3. Häll i vitlök, ingefära, galangal, chilli och schalottenlök och rör i en minut.
4. Häll i svampvatten, kokosmjölk, citrongräs (som har stötts lite för att få fram smaken), limeblad, soja och tofu. Sjud tills smaken av citrongräset och limebladen märks, ungefär 5 minuter.
5. Tillsätt risnudlar, limejuice, salladslök och koriander, kolla om soppan behöver mer soja och servera omedelbart.
   

Ricotta

Länge har jag haft för avsikt att tillverka egen ost men det fanns alltid hinder. Men i helgas hade jag kvar en halv liter helmjölk (vi brukar ha bara lättmjölk) med inga planer för dess framtid och en brinnande lust att laga mat (och dessvärre ett bakrus som gjorde att jag inte orkade göra något mer fruktbart). Klart är ricotta lättlagad, det vet ju alla, men anledningen till att jag inte provat göra den tidigare var att jag trodde det var omöjligt att göra ost utan en ostduk, dvs en bit muslin som hjälper till att separera ostmassan från vasslen. Men jag sket helt och hållet i duken och sim sala bim avslöjdades hela ostbranschens sammansvärjning att sälja dyra tyglappar till aningslösa stackare som mig med ens.

Hur äkta män tar fram en god ost:

Mjölk och lite grädde värms upp, sjuds med salt och citronjuice, separerar och...

Pang! Hela smeten hälls in i en sil och magiskt hamnar ostmassan i silen och vasslen under (det är därför det kan vara klokt att sätta en skål undertil)

Här har vasslen för det mesta runnit av and ricottan är färdig. Om man vill ha en lite styvare ost förvisso kan man lämna den i silen lite längre (helst någonstans kall). Ostmassan är mjuk (precis som vi äkta män) och har lite sting is smaken.

Till middag på samma dagen hade jag planerat laga pasta med blomkål och mynta, som jag tycker är en underbar kombination. Med ricottan rörde ner i sista sekunden blev såsen ännu bättre än jag hade hoppats!

Jag lovar att det smakar godare än det ser ut

Recept: Pasta med blomkål, ricotta och mynta (2 portioner)

smör till stekning
ung. hälfen av en stor blomkål, brutit in i små bitar
ett par schalottenlök (beroende på storlek), finhackade
vitlök efter smak, finhackad eller pressad
ett par msk yoghurt eller gräddfil
lite riven ost (jag använde präst, men vilken hårdost some helst blir antagligen lika bra)
salt och svartpeppar
1 msk hackad mynta
ricotta (jag räknar med att jag hällde i kanske en deciliter, men använd precis hur mycket ni vill, och snälla inte använd den torra, styva ricottan det går att köpa på snabbköpet)

tillräckligt mycket pasta för två personer

1. Smält en rejäl klunk smör i en stor stekpanna eller nåt likadant på medelstark värme och tillsätt blomkålen. Rör inte för mycket, blomkålen ska få lite färg överallt. Det tar kanske 10-15 minuter.
2. Samtidigt som blomkålen steks, sätta en kastrull med vatten och mycket salt på hög värme tills att den börjar koka. När blomkålen har stekts i ungefär 6-7 minuter (det beror på hur länge det tar att koka pastan, men jag antar 10 minuter), häll i pastan.
3. När blomkålsbitarna är gyllenbruna tillsätt schallottenlök och vitlök och stek på ganska låg värme i en minut.
4. Nu borde pastan vara lite under. Ta den ur vattnet och häll i med blomkålen (släng inte vattnet!) med lite av vattnet. Häll i yoghurt, ost, svartpeppar och mynta och mer av pastavattnet om pastan blir för torr (var försiktig och salt inte för mycket, vattnet borde smaka ganska mycket salt redan). Rör tills att pastan är klar.
5. Rör ner ricottan vid sista stunden.
   

Mat

Jag har hamnat lite efter med mina oändligt fascinerande inlägg så här presenterar jag en liten skymt av det jag har stoppat i mig på sistone:

Middag på fredag:

Ett tämligen troget utförande av ett av Yotam Ottolenghis recept (men en enda stackars soja och lite extra socker fick duga istället för dem trehundra olika sorter han ville att jag skulle använda), serverat med ris smaksatt med citrongräs och limeblad. Mums.

Lördag:

Frukost blev en konstigt gul fotografering av en ostomelett med rostat surdegsbröd.

Att fortsätta med dagens urnyttig tema fick vi äta en dansk grönmögelost från Möllans Ost med honungsglaserade kex som inte fick svalna tillräckligt länge och som följd blev inte så spröda som de kunde ha blivit.

Hot dog med pommes!

Söndag:

Oj oj oj. En kungs frukost!

Gårdagens middag

Kikärt- och blomkålscurry med mynta och fänkålsfrön.

Dinkelpuffar

Efter en inte helt lyckad experiment med hel dinkel har jag mycket kvar att leka med. Att fortsätter med teman knapriga/spröda garneringar och delvis av en vilja att gör egen müsli bestämde jag mig att prova 'puffa' ett fåtal korn.

Det står i Harold McGees matencyklopedi "On Food And Cooking"

"Oven-puffed rice and corn are made by cooking rice grains or corn grits with water and flavourings, partly drying and lightly rolling them, then toasting in an oven that may reach 340˚C, when the remaining moisture evaporates quickly enough to expand the grain structure"

Eftersom vår ugn inte fungerar som en portal till helvete kändes det lite osannolikt att den skulle nå en sån extrem temperatur. Och om puffat vete:

"Puffed rice and wheat are made from whole grains, which are wetted and enclosed in a pressure-cooker "gun" at a temperature of 260-430˚C."

Nähä, det känns inte så sannolikt heller. Men det finns få problem som inte kan lösas med het olja!

Följande första delen av metoden för ugnspuffat ris kokade jag dinkeln nästan sönder (ungefär 30 minuter), lät den torka lite på hushållspapper och sen sköt den in i en 60 gradig ugn i ett par timmar. Sen friterade jag dem torkade dinkelkornen i het olja i ett par sekunder och resultatet blev det ni ser däruppe vid början av inlägget. Här är en jämförelse av ett ugnstorkat dinkelkorn med ett som har puffats.

Klart inte så dramatisk som dinkelpuffarna som går att köpa på ICA, men ändå en hyfsad storleksökning och precis den spröda konsistensen jag ville ha. Det återstår bara att se om sprödheten håller sig i en lufttät skål.

Bröd och middag

Dagens bakning:

Här ser man två ciabattalimpor och tre vanliga surdegslimpor. Som vanlig blev ciabbatats inkråm inget vidare, men formen och smaken går inte att kritisera för hårt. Ska inte behöva baka i en stund.

Och brödet blev den perfekta medbrottslingen till en superbra pastarätt. Pastan fick en sorts puttanescasås (utan sardeller, självklart) med en liten twist. Jag ville prova sätta tillsammans rå och tillagade ingredienser av samma sort i samma rätt. Smakerna av till exempel stekt lök och rå lök är ganska olika och detsamma med tomater, så här använde jag av både råa och tillagade rödlök och tomater för att få en bredare smak till såsen. Det är knappast en ny idé, men det ses sällan i recept (som brukar riktas mot de som skräms bort av en för lång lista över ingredienserna eller för många steg i metoden) och inte är någonting jag har funderat mycket över hittills.

blomkålschips

För ett tag sen beskrevs på playing with fire and water en metod att få krispiga sparrischips utan att fritera i olja men hellre torka i ugnen och sen krispa i mikrovågsugnen. Det lät ganska intressant och jag ville prova metoden, men också ville absolut inte slösa bort dyr sparris genom att genomföra en experiment som kunde väl bli fiasko. Av denna anledning och efter lite petande runt i kylskåpet bestämde jag prova samma tekniken med blomkål (flickvännen svarade omedelbart till förslaget med "ewww", men hur dåligt kunde det egentligen bli?).

Jag använde bara stammen till det här projektet och genom att skiva den tunt med en grönsaksskalare tog jag fram den här eleganta högen:


Skivorna förvälldes i 20 sekunder i extremt salt vatten och sen svalnades fort i ett isbad innan de sköts in i en ungefär 65 gradig ugn i 30 minuter att torka ur.


Eller...? Kanske räckte 30 minuter till extremt tunna sparrisskivor, men mina klumpiga blomkålskivor blev inte torra innan två timmar hade gått förbi! Vi får hoppas de blev bra!

De här sex kämparna är samtliga som var kvar efter att jag hade provat deras sprödhet varje tionde minut. Det var en lång kamp, men jag kan försäkra att till sist hade jag tagit fram tillräckligt spröda specimen. Och efter en minut på full kraft i mikrovågsugnen var resultatet så här:


Har ni någonsin sett nåt så vackert? Spröda, salta, lite söta och packade med rostadblomkålssmak överträffade i stort sett de här små killarna mina förväntningar. Kanske inte så praktiska att laga, men jag tycker att de skulle fungera bra som en knaprig garnering om inte ett nyttigt mellanmål.

Gårdagens middag

Lasagne

Frukost

Vanligtvis är det en macka eller en skål müsli till frukost men ibland känner man sig lite mer äventyrlig och finns det ägg i kylen då kan jag tänka mig laga en av mina favorit frukostar: ett kokt ägg med 'soldiers'. Nähä, kanske inte SÅ pass äventyrlig, men ändå lite mer intressant än en ostmacka!

Alltså här är en bild av dagens frukost:



Dessvärre var gulan lite för stel, men det blir lätt att rätta till nästa gången. Jag har ingen aning om det här skulle vara en ovanlig frukost på en ett svenskt frukostbord, men den passar mig perfekt.

Och kolla den fantastiska äggkoppen! Koppen själv är faktiskt huvudanledningen till att den här blev min frukost eftersom jag var helt utan äggkoppar fram till förra veckan när mina föräldrar skickade mig två av mina äggkoppar från England. Tack!