Glass

Idag säljer ICA vispgrädde i mängder av ett liter till det absurt låga priset 15kr som jag antar följer från en viss överproduktion på skånemejeriers del. Som den miljömedvetna människan jag är ser jag det som min plikt att förvandla skånemejeriers gräddöverskott till glass! Det blir det perfekta tillfället att prova enbär- och chokladglass. Och naturligtvis kommer jag inte kunna avstå från att göra en sats salted butter caramel.

Pommes

Min kampanj att på egen hand rädda stadsbibliotekets matlagningsavdelning från medelmåttighet har börjat: det verkar som om biblioteket faktiskt läser inköpsförslagen man skickar in! När jag lämnar tillbaka Heston Blumenthals "In Search of Perfection" till biblioteket kommer Malmö att till sist kunna njuta av åtminstone en bra kokbok i ett hav av värdelösa böcker riktad mot folk som vill laga 'nyttiga' (läs: tråkiga) rätter i mindre än 15 minuter med max 5 ingredienser - Pang! (Okej, det finns väl några andra bra kokböcker men Heston kommer att funka utmärkt som tillökning!) Hestons över 300-sidig bok inehåller bara 8 recept med fokus på teknik, vetenskap och ren god smak i stället för att stoppa i så många trista recept som möjligt: det känns som om Heston verkligen vill att jag ska laga bättre mat och inte bara att han ska bli rik av min kolossal dumhet.

För mitt första recept från boken valde jag pommesen från receptet för Fish & Chips. Det är ganska sällan att jag lagar pommes, dels på grund av oljelukten och dels på grund av deras medelmåttighet. Jag hade hoppats att Hestons recept skulle ge mig pommes som verkligen var värda att tåla lukten för... men... de funkade inte lika så bra som jag hade velat, men rätt bra ändå!

Heston lagar pommesen med tre steg: han kokar dem nästan sönder sen friterar dem och till sist friterar dem en gång till. Mitt första problem var med ordet "nästan" i förra meningen. Hoppsan. Jag blev lite distraherad av en bok medan potatisarna kokades och de blev liiiiiite för mosiga. Tack vare min ökända noggrannhet lyckades jag rädda ungefär hälften medan jag värmde upp en färsk kastrull för att koka mer potatisar! Sen fick pommesen svalna och torka i kylen innan första friteringen som skulle äga rum i 130gradig olja, men jag har ingen termometer och oljan kunde har varit på vilken temperatur som helst (jag vet åtminstone att den var varmare än 100C!). Efter denna fritering smakade pommesen utmärkt gott men jag tänkte inte frångå receptet! Sen fick pommesen svalna i kylen igen.



Efter den andra friteringen såg pommesen ut så här ^. Oj va knapriga de var! Faktiskt lite FÖR knapriga - för mycket utsida och inte tillräckligt mycket mjuk potatis inuti. Jag tror att temperaturen var mitt värsta fiende här, men nästa gången tänker jag fritera dem bara en gång vid en högre temperatur.

Den förbannade odlingslotten rövar bort alla min lästid!

Hoppsan! Aldrig blev klar med Wolf Hall innan den vann Bookerpriset. Den är oändligt lång! 650 sidor är lite mer än jag brukar vara villig att ägna åt en bok som inte är särskilt gripande ens efter att jag har läst nästan 400 sidor. Men nu den har vunnit MÅSTE jag kämpa fram till slutet. Om det var möjligt för mig att plocka undan ogräs och läsa samtidigt vore det avsevärt lättare. OJ och jag är ännu inte klar med En Norsk Man! Vilken katastrof!

Middag

Det här var en oväntad succé. Det har allt flickvännen avskyr mest: frukt i en huvudrätt (Sverige: det är tiden att ni hittar på ett ord som motsvarar "savoury"), nötter i en huvudrätt, kanel i en huvudrätt och pumpa. Men hon tyckte om det! Och jag med (det vill säga jag tyckte om maten, inte att flickvännen tycker om mig, men det gör hon förstås! Jag är oemotståndlig). Det är linser (sorten heter "belugalinser" och de håller form ganska bra under kokandet - jag ville egentligen använda puylinser men det var redan för sent när jag kollade förpackningen och såg att de tar 40 minuter att laga! (det motsvarar 20 minuter för belugalinserna)) med olika grönsaker lagade på samma sätt som en risotto, med ras el hanout-kryddade pumpaskivor och en schalottenlök- och sviskonconfit med mandlar. Receptet baserades på det här.

Till receptet lagade jag min egen ras el hanout kryddblandning och jag köpte de flesta kryddorna i de lilla affärerna runtomkring möllan och nu inser jag att det är helt löjligt att jag någonsin köpte kryddor på ICA. Det kostar åtminstone 5 gånger så mycket att köpa över huvud taget vilken krydda som helst på ICA och de kommer i de mest patetiskt lilla förpackningarna. Aldrig mer!

Nu måste jag bli klar med Hilary Mantels "Wolf Hall" innan resultatet till Booker priset offentliggörs. Jag vill läsa klart åtminstone en av böckerna på kortlistan innan vinnaren väljs!

Besegrad av min kolossala styrka igen

Odlingslott

Sagan har börjat! Igår tillbringade jag min första eftermiddag på odlingslotten, och även idag återvände jag för att gräva mig till döds. Det första jag tänkte när jag såg lotten för första gången var: DEN ÄR ALDRIG 85KVADRATMETER! VI HAR JU FUSKATS! Men nu efter att ha grubblat runt i den maskiga jorden i oräkneliga timmar hade jag glatt sett en avsevärt mindre lott framför mig den där magiska dagen där odlingsframtiden uppenbarade sig för mig.


Förhoppningsvis är det här hur jord menas se ut.

Bortsett från de oändliga timmarna jag kommer att tillbringa böjd över en hög jord plockande bort ogräs (varav det mesta är faktiskt gräs... huh?) känns det ganska - ja, det finns inget annat ord för det! - mysigt. Det är som att föras bort till ett ställe där folk inte är rädd för att se varandra på ögonen och - bered dig för att bli fullkomligt genomchockad - prata med främlingar! För ett par månader sedan såg jag genom fönstret ett par grannar på deras balkong och vinkade vänligt mot dem bara för att bli helt avsnoppad då de glodde tillbaka som om jag hade brutit med någon osagd men ytterst viktig lag om hur en människa bör bete sig. Men idag på lotten pratade jag med och hälsade jag enormt många obekanta personer som mottog min vänlighet med ömsesidig vänlighet. Chockerande!

Kazuo Ishiguro: Nocturnes

Medan jag plogar ytterst långsamt igenom Dag Solstads "En Norsk Man" har jag haft tid att suga upp ett par romaner skrivit på Engelska. Av dessa var Kazuo Ishiguros senaste roman "Nocturnes" en.

Jag älskar Ishiguros torra och mycket brittiska skrivstil och har längtat efter en ny roman sen jag blev klar med de tidigare romanerna efter att ha läst det kafkaesque eposet "The Unconsoled", som handlar till stor del om musik, som är även ett rådande tema i "Nocturnes". Trots spänningen i att få läsa en ny boken skrivit av en favorit författare blev jag lite besviken när det blev klart att nya boken skulle bestå av fem självständiga korta berättelser om, som sagt, "music and nightfall". Jag har aldrig beundrat just novellformen och trots att jag har uppskattat de innan känns det lite som om jag har haft en overload på sistone. Först läste jag Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling "The Thing Around Your Neck", sen blev det Colm Tóibíns "Mothers and Sons" (redan då var jag lite trött på noveller och hade jag insett att boken var en novellsamling hade jag kanske valt en annan istället) och till sist "Nocturnes". Så man kan förstå varför jag inte var fullkomligt begeistrad.

Men trots att Nocturnes består av 5 olika berättelser känns det faktiskt som en riktig roman, eftersom samma temana löper tvärs igenom boken: musik, spända kärleksrelationer och, mitt favorit, de olika perspektiven när det gäller 'ambition' och framgång. Strukturen betyder att Ishiguro får inte tid att, som vanligt, tappa fokuset och skriver om vad som helst som dyker upp i hjärnan (ens om det kan vara ganska underhållande) och som följd är berättelserna ganska kortfattade på ett bra sätt. Eftersom de individuella novellerna har så mycket gemensam påminner strukturen om (en annan favorit) David Mitchell's "Cloud Atlas" eller "Ghostwritten" som skulle också kunna läsas som samlingar över självständiga berättelser men då skulle läsaren tappa en stor del av njutningen och betydelsen.

En annan sak som Ishiguro lägger fram här är en stor del humor som var avsevärt mer subtil om det ens fanns i hans tidigare romaner. Antagligen på grund av berättelsernas korta längder tvingas Ishiguro använda en tydligare och mer slapstick humorstil, märkligast i den andra och den fjärde novellen då man känns genom hela berättelsen att det kommer någonting och man blir inte besviken vid slutet.

Hursomhelst, en bra bok! Men jag tror jag lägger av novellerna i en stund.

Räkchips: legendariska äventyr i matlagning

Det finns (kanske fler än) ett fåtal matmässiga saker som de flesta inte skulle kunna få för sig att någonstans djupt inne i det förflutna tillverkades hemma av vanliga folk, inte i stora fabriker. Det är därför jag var inte fullkomligt chockad då Cathleen stod gapande förbryllat inför en skål färskfriterade räkchips som jag hade lagat from scratch. Chipsens utseende och konsistens så nära liknar massproducerade salt- och tillsats-packade produkter man får ur ett glansigt paket från snabbköpet att hon helt enkelt inte ville lägga en i munnen. Och efter att har bemästrade de ursprungliga farhågorna tyckte hon inte om chipsen heller! Oj oj oj, det jag gör för matlagningskonsten!

Med syftet att lindra min sårad ego kommer jag att anta att ogillandet hade allt med fördomar och inget med dålig smak att göra. (Faktumet att huset stank av olja i en vecka efteråt hjälpte inte heller, till min förvåning)

Det råder inget tvivel om att jag föredrar att göra saker på det mest tidskrävande sättet: om resultatet blir bra så har njutningen dragits ut längre och om resultatet blir dåligt fick jag åtminstone njuta av en lite längre tid innan det själkrossande misslyckandet inträffar. För gott eller ont kräver några recept helt enkelt lite mer tid än somliga vill ge. Denna tid ger jag gärna. Räkchips var ett av de recepten.

Fler räkchips än du skulle kunna äta inom loppet av ett enda liv (lyckligtvis håller de för alltid):

100g finhackade kokade räkor
100g tapiokamjöl (som har en oerhört obekväm konsistens som majsstärkelse)
5g salt
svartpeppar
50ml varmt vatten

1. Blanda allting väl. Degen ska vara ganska fast.
2. Dela degen i två bitar och kavla ut både och som korvar (se första bilden undertill)
3. Degen ska ångkokas i ungefär45 minuter.
4. Degen torkas av i kylskåpet (förpackad i en duk) i ungefär 3 dar, eller tills den är fast nog att skära tunt.
5. Skär tunt.
6. Torka skivorna i en låg ugn i ett par timmar (det tog ungefär 2 timmar på 50-60C för mig). De ska vara urhårda!
7. Fritera! Pang!

Min deg var lite för slak. Borde har använt lite mer tapioka.



Mums.


Ju tunnare desto bättre!


Megamums!

Berlin 2009

Okay chaps: English for the benefit of the parents, back to Swedish for the next post, I promise.


Someone looking thrilled in front of the station, just after our arrival


Our luxurious hotel


Me in front of the natural history museum


A place to buy tasty pizza


Celebrity polar bear Knut


Everyone's favourite animal, the pygmy hippo.


Me enjoying a beer and a plate of sausages and sauerkraut


Some chick looking a little TOO happy in front of some piece of the berlin wall, or maybe a reconstruction of a piece of the berlin wall.


A broken church next to its hideously ugly replacement.


Us


The classiest kebab shop in the world

Klotter

Förutom att se gamla gråta finns det få saker mer deprimerande än att se en förtrampade affärsägare skrubba eländigt på klottret som har hamnat på hans godsvagn över natten. Jag är säker att det skulle vara helt otänkbart för de flesta att ens tänka om att spreja på en vanlig bil men det verkar som om godsvagnar, förmodligen på grund av deras opersonlig natur (förknippade som de är med ondskan kring affär och kapitalism: motpolen till anarki- och frihetsandan som följer från att förstöra någon annans dag), är ett populärt mål.

The Guardian gav nyligen ut en artikel om hur myndigheterna i en del av London har målat över en bild gjord av den deprimerande kända konstnären Banksy, till synes till en del förfäran (inte minst av ägaren till byggnaden målningen låg på). Det råder ingen fråga om målningens kvalitet: om Michelangelo hade återuppstått från de döda och målat ett mästerverk på samma ställe hade myndigheterna förhoppningsvis målat över det också (jag betvivlar att Banksy själv bryr sig ett dugg). Hade Bansky blivit känd genom att måla på bilar istället för väggar skulle han ha fått del av en stor del förakt, tror jag, och det vore välförtjänt. Jag kan inte låta bli att tycka att förutom egoismen ingående i behovet att ha sina halvdana målningar sedda av så mycket folk som möjligt innebär graffiti lite skadeglädje. Men kanske vore det för generöst att anta att en ansvarslös klottrare tänker i ens en sekund om människan som ska städa upp efteråt.

Det kan väl vara att Berlin är världens mest klottrade stad. Jag har säkerligen aldrig sett en annan stad med färre befläckade väggar. Dock då vi vandrade mållöst igenom en stadsdel så dyster och deprimerande jag ville dö (dvs bara lite mer deprimerande än resten av stan) råkade vi över en syn sedd ganska sällan i världens mer civiliserade delar: riktiga människor som stod och målade i offentlighet. Vet du vad? De ser ut precis som vi! Jag har ingen aning om det är faktiskt lagligt att måla på den där väggen men de tyska graffitimålarna verkade inte har några särskilt bekymrande farhågor för polisen. Och resultatet? Målningar som visar talang och originalitet och som har uppenbarligen tagit tid och ansträngning att utföra (dessvärre fick jag bara ett foto och det är inte på en särskilt spektakulär sektion av den extremt långa väggen).



Tillbaka i Malmö:

En av våra lokala 'konstnärer' tycker om att spreja hans tag längs Falsterbogatan och verkar vara motpolen till de ovannämnda tyskarna: han har klottrat sin vidrigt ful tag överallt, ofta bara några meter emellan. Och vad är poängen? Leonardo gick inte ut för att måla den på fem väggar efter att han blev klar med Mona Lisa. Hade vår vän tagit lite tid på sig och målat en enda bra bild då hade jag kanske kunnat förlåta att han kunde inte hitta någonstans bättre att måla den (eller - gud förbjude! - handla ett block papper).

Men spankulera runt till andra sidan parken och, sen förra månaden, kan din åsikt om graffiti i Malmö förändras. Nyligen har graffitimålare tillåtits spreja på en del av staketet som går längs Folkets Park, på Norra Parkgatan och skillnaden är enorm. Det är inte att det finns mer graffiti nu eftersom staketet har alltid klottrats ner rejält. Det är kvaliteten som gäller, och kvaliteten har ökat tusen gånger, minst, nu när folk får måla lugnt utan rädsla för polisen. Jag chockades då jag för första gången såg två människor oberört målande mitt på ljusa dagen och sen då jag vankade längs gatan och såg det som stod på väggen kunde jag inte låta bli att le.


Bild redigerad efter önskemål

Skön konst? Kanske inte, men ändå är det ganska mycket mer intressant än klottret som står på de flesta väggarna. I huvudsak har Malmö fått ett nytt galleri med ständigt ändrande bilder, vilket jag tycker är en bra grej.

Oändlig sommar

Eftersom det känns som om sommaren kommer aldrig bli över jag har slungat ihop en spotify-lista över ett fåtal låtar jag anser vara rätt somriga.

Conkers

"I don't like it at all, I want to wear steel gloves"

Kanske var Cathleen ängslig innan ett blodtörstigt gladiatoriskt slag till döden? Eller... ett riddarligt tornerspel? Nej, men det bygger på en lika lång och ädel men synnerligen brittisk tradition: conkers.

En conker är den vackert marmorerade frukten av hästkastanjträdet. "Conkers" är ett hänsynslöst våldsamt spel känt av alla som har vuxit upp i Storbritannien. Förbjudet i många skolor på grund av dess ren brutalitet, conkers har prövat både dem tappraste och dem fegaste men belönade bara dem få med knivskarpa reflex och osårbar uthållighet.

Utmanarna borrar hål igenom särskilt hårda och stora conkrar (jag tänker använda 'conkers' för själva spelet och 'conkrar' för pluralen), trär snöre igenom hålen och sen knyter dem fast. Sen kan tävlingen börja! Den ena dinglar hans conker helst på så långt avstånd från hans kropp som möjligt och börjar darra med rädsla medan den andra siktar och slår så hårt han bara kan med sin egen conker, förhoppningsvis någonstans i närheten av hans motståndares conker. De tappra kämparna turas om tills att en av conkrarna går sönder (och tar med sig den stackars förlorarens självrespekt). Enkelt nog, inte?

Så när jag idag råkade hitta ett par conkrar på marken fick jag för mig att lära Cathleen älska spelet som alla som har spelat det bara kan. Emot hennes vilja fick hon trä conkren själv eftersom jag ville inte klagas med fusk. I loppet av matchen fick jag bevittna förvandlingen av en lugn människa till ett våldsamt odjur med bara en sak i huvudet: seger.

Här följer en betraktelse av vår episk match:

• Inte mycket händer i en ganska lång tid utan att svordomar böljar ur Cathleens mun varje gång hon slår sig själv (dvs. varenda tur)
• Cathleen bepansrar sig
  
  
• Cathleen slår Alex, men inga skador förekommer
• Cathleen slår Alex, inga skador (dvs. inga yttre skador, vem egentligen vet vad det är som händer därinne?)
• Alex slår Cathleen, inga skador
• Alex slår Cathleen och sprickor börjar bildas på hans egen conker! Ingen skada för Cathleen
  
• Cathleen slår Alex. Ömsesidiga skador (Alex till vänster)
  
• Cathleen slår Alex. Alex (till vänster) sprickor blir längre. Cathleen får en ny spricka
  
• Cathleen slår Alex rejält. Alex får nya sprickor. Cathleens sprickor blir längre.
  
• Cathleen slår en stol, skadas.
  
  
• Alex slår Cathleen. Ingen förändring.
• Cathleen slår Alex, egna sprickor blir bredare.
  
  
• Alex slår Cathleen. Inga skador.
• Alex slår Cathleen. Cathleens conker går sönder!
  
  

Och det var det.

Öl

Det sägs att en hungrig människa borde inte gå och handla mat. Det skulle även kunna sägas att när det är djävulskt varmt och man lider av en oöverträfflig törst då borde man inte sätta fötter i systembolaget. Det som följer är en rörande och inspirerande betraktelse om hur en man bemästrade människoviljans oslagbara kraft:

Det vore ansvarslös att uppmuntra folk att supa sig full, men jag vill säga att jag för ett par månader sen hade privilegiet att bli lite berusad av ett utmärkt gott öl från G. Schneider & Sohn som heter Hopfen Weisse. Av några uppenbara anledningar minns jag inte precis hur det smakade men ändå var det säkert gott. Men sen försvann ölet helt från systembolagets hyllor! Pang!

Lite senare fick jag reda på några fler detaljer om ölet: Det var utfallet av ett samarbete mellan Schneider och Brooklyn Brewery (som brygger några goda öl). Bryggerierna skulle brygga ett öl vardera med samma formell men med bara lokal humle och sen smaka hur det blev. Så nu har systemet berövat mig av inte bara ett öl utan två!

Men idag då jag var, som sagt, urtörstig och det var varmare än helsike och inte helt så bekvämt dök den förbannade lurifaxen upp! Framför mig var den berömda Brooklyn varianten! Och bara 109kr flaskan! uhh...

109KR!!

Fy fan.

kräfta

Ostförskräckelse

I Sardinien äter de mest äventyrliga en sorts ost som heter 'casu marzu' och tillagas genom att locka en massa flugor till en bit pecorinoost och låta deras larver äta osten och bajsa ut den nya krämiga 'ost'-en för vårt nöje. I Sverige äter de minst äventyrliga en sorts ost som bor i en tub och läggs på bedrövade mackor landet över. Det som förbinder dem - utöver den underbart krämiga konsistensen - är att jag skulle behöva vara rätt hungrig att välja äta vare sig den ena eller den andra.

Det går inte att säga att Sverige saknar mejeriprodukter. En av de första sakerna jag märkte när jag för första gången besökte ett svenskt snabbköp var det makalösa utbudet av varje tänkbar mejeriprodukt. Nu när jag har haft lite mer tid att få perspektiv och bemästra min förvirring över (till en engelsman) obekanta produkter som filmjölk inser jag att det är inte det att svenska snabbköp har bra utbud med mejeriprodukter, bara att de stoppar i så många skitprodukter som möjlig tills hyllorna gnistrar med tuber fyllda med konstigt smaksatta ostpastor. Jag antar att det finns ostar på tub i England men visst är det inte till omfattningen som förekommer här. Och smakkombinationerna?! Okej, jag kan kanske förstå baconost (7% riktig bacon!), men... kräftost? Det är alltid en balansgång med ost och fisk, men jag kan inte begripa hur kombinationen skulle kunna smaka gott i det här fallet. Och för de som brukar ta på sig jägarhatt och ta ett par bloss på pipan innan de breder mackan finns det uppenbarligen viltost, med riktigt rökt hjortkött. Och sen är den som inspirerade det här inlägget: kalles prickiga (en kombination av ost och 'en gnutta kaviar'), vilken marknadsförs som 'xtra mild'. Det känns lite konstigt att en produkt som kombinerar två saker som njuts av på grund av deras kraftfulla smaker kallar sig för 'xtra mild'. Har mildhet nyss blivit någonting bra? Tips: det finns redan mild ost och det heter SMÖR.

Eftersom jag gillar att förmoda vilt om ämnen jag vet ingenting om jag ska anta att anledningen till att de här påläggen är så fruktansvärt omtyckta är svenskens oförmåga att göra smörgåsar rätt. Hade ni ansett att det finns en anledning till att vi i resten av världen använder två skivor bröd till varje smörgås - en på topp, en på botten - hade ni kunnat slänga hela ost-på-tub industrin ur fönstret för länge sen. Det hade förmodligen varit lite lättare att börja använda en extra skiva bröd istället för att hitta på nån sorts äcklig ostpasta för att besegra mackans oflyttbarhet.

Oh well. Jakten efter en god bit cheddar fortsätter.

räv

Blurb

Att falla offer för frestelsen att ta en titt på slutet av en särskilt gripande bok innan jag har hunnit bli klar med den inte är någonting som mitt liv har präglats av hittills, gudskelov, men det känns som om boken jag läser just nu är besatt av en djävulsk lust att förstöra spänningen som ligger i att vända sista bladet och njuta av dem få återstående raderna i den (av författaren) avsedda ordningen. Okej okej, så det är inte så sannolikt att någonting särskilt livsändrande händer på sista sidan men ändå är det lite störande att läsa hela boken medvetande om det som kommer att hända i avslutningen. Varje gång jag sätter mig ner och öppnar boken kommer det sista bladet ramlande ner på knäna; orden "THE END" skriker mot mig: "NU HAR DU CHANSEN ATT FÖRBÄTTRA DIT LIV PÅ ETT OERHÖRT OANSTÄNDIGT SÄTT" och hjärtat bultar med lusten att en gång i livet uppföra mig som rebell. Men jag faller inte till föga. Aldrig! Lugnt skjuter jag tillbaka bladen till deras fasansfulla hemvist och tar en paus medan jag återfår andan.

Men det vore lite hjärtlöst att skylla på boken själv som är, trots alla mina önskningar, inte särskilt medveten om det som händer omkring den, eller... någonting alls. Däremot finns det ett brott som begås helt medvetet på nästan alla böcker och inte är så lätt att förlåta: förbannelsen av den överentusiastiska blurben (det vill säga baksidestexten; jag väljer använda det engelska ordet eftersom varken flickvännen eller ordlistan kan ge mig en särskilt tillfredsställande översättning till svenska). Jag menar att blurben helt enkelt saknar dem vanliga mänskliga gränserna som ser till att vi inte, till exempel, avslöjar hela romanens handlingar när vi rekommenderar en bok till en vän.

Nyligen drabbades jag tämligen extremt av blurbförgiftning när jag läste boken "Purple Hibiscus" av Chimamanda Ngozi Adichie: blurben hänsyftar på en ganska viktig handling som skär inte innan det finns bara ett tjugotal sidor kvar att läsa och förminskar utan tvekan spänningen som ligger omkring handlingen. Blurben är inte till för att avslöja viktiga handlingar i boken! Den ska ge lite insikt in i bokens teman och kanske en pytteliten inledning till handlingar, men det finns inget rimligt skäl att avslöja mer än så. Har folk så lite tid att läsa att de behöver nöja sig med en kort sammanfattning av boken istället för att läsa boken själv? Eller finns det faktiskt folk som bläddrar igenomen böckerna på hyllan tills att de hittar den med en tillräckligt spännande blurb? Om det var upp till mig hade jag valt att avskaffa blurbkonceptet med omedelbar verkan.

mästerigelkotten i gummistövlar

Tönt

horsie

Heuvos rancheros

tortillas, stekt ägg, tomat-, paprika- och chillisås, ost, sallad

Hund på fågel