Medan jag plogar ytterst långsamt igenom Dag Solstads "En Norsk Man" har jag haft tid att suga upp ett par romaner skrivit på Engelska. Av dessa var Kazuo Ishiguros senaste roman "Nocturnes" en.
Jag älskar Ishiguros torra och mycket brittiska skrivstil och har längtat efter en ny roman sen jag blev klar med de tidigare romanerna efter att ha läst det kafkaesque eposet "The Unconsoled", som handlar till stor del om musik, som är även ett rådande tema i "Nocturnes". Trots spänningen i att få läsa en ny boken skrivit av en favorit författare blev jag lite besviken när det blev klart att nya boken skulle bestå av fem självständiga korta berättelser om, som sagt, "music and nightfall". Jag har aldrig beundrat just novellformen och trots att jag har uppskattat de innan känns det lite som om jag har haft en overload på sistone. Först läste jag Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling "The Thing Around Your Neck", sen blev det Colm Tóibíns "Mothers and Sons" (redan då var jag lite trött på noveller och hade jag insett att boken var en novellsamling hade jag kanske valt en annan istället) och till sist "Nocturnes". Så man kan förstå varför jag inte var fullkomligt begeistrad.
Men trots att Nocturnes består av 5 olika berättelser känns det faktiskt som en riktig roman, eftersom samma temana löper tvärs igenom boken: musik, spända kärleksrelationer och, mitt favorit, de olika perspektiven när det gäller 'ambition' och framgång. Strukturen betyder att Ishiguro får inte tid att, som vanligt, tappa fokuset och skriver om vad som helst som dyker upp i hjärnan (ens om det kan vara ganska underhållande) och som följd är berättelserna ganska kortfattade på ett bra sätt. Eftersom de individuella novellerna har så mycket gemensam påminner strukturen om (en annan favorit) David Mitchell's "Cloud Atlas" eller "Ghostwritten" som skulle också kunna läsas som samlingar över självständiga berättelser men då skulle läsaren tappa en stor del av njutningen och betydelsen.
En annan sak som Ishiguro lägger fram här är en stor del humor som var avsevärt mer subtil om det ens fanns i hans tidigare romaner. Antagligen på grund av berättelsernas korta längder tvingas Ishiguro använda en tydligare och mer slapstick humorstil, märkligast i den andra och den fjärde novellen då man känns genom hela berättelsen att det kommer någonting och man blir inte besviken vid slutet.
Hursomhelst, en bra bok! Men jag tror jag lägger av novellerna i en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar