Frukost

Bönor

När jag var liten som en jordärtskocka och mättad med barndomsglädje ansåg jag bönor som en ytterst onödvändig tråkighet som existerade bara för mättnadens skull och ty jag redan var mätt nog av den nyssnämnda barndomsglädjen tänkte jag inte anstränga mig för att försöka uppskatta dem. När mamma lagade chili con carne åt jag alla kidneybönorna först så att jag sen kunde njuta av det rena icke bönabesudlade köttet ostörd.

Men sen fick jag smaka cassoulet i Frankrike och såg aldrig tillbaka (bortsett från när mamma lagade någonting som hette "quick cassoulet" och bestod av stora vita bönor och chorizo i en tomatsås som, jag är beredd att medge, är inte nödvändigtvis någonting dåligt i och för sig, men cassoulet är det inte!). Okej, okej, så det tog faktiskt lite längre innan bönor och jag blev bästa kompisar men nu är jag där!

Bönor är inte så annorlunda än kött: varje enskild sort har sin egen karaktär. Man skulle helst inte vilja äta samma sorts kött varenda gång och detsamma gäller även bönor: det löner sig att ha åtskilliga olika sorter i skåpet om man inte vill bli uttråkad. Och vi har ganska många att välja mellan här hemma: kikärter, kidneybönor, svarta bönor, pintobönor, små vita bönor, stora vita bönor, azukibönor och mungbönor och jag lätt kunde hitta på anledningar till att köpa fler. Alla torkade. Det är helt enkelt inte klokt att köpa färdigkokt bönor i burk då de är så mycket dyrare och det är så lätt att blötlägga och koka torkade bönor själv - blötläggningen är inte ens nödvändigt, det tar bara en lite längre tid att koka bönorna om de inte har blötlagts (dock jag skulle alltid rekommendera blötläggningen: särskilt när det gäller större bönor). Men snälla köp inte de dyra pyttesmå paketen på snabbköpet! Det är lätt att hitta torkade bönor till ett rimligt pris: jag köper alla mina bönor på Tehran Supermarket på Ystadsgatan i Malmö.

Jag tänker blogga lite om hur man kan använda bönor med bra resultat, men idag har jag bara ett tips: släng inte kokvattnet från bönorna, det kan innehåller massor med smak och funkar utmärkt i soppor och grytor. Smaka på vattnet innan användning eftersom det kan bli lite för unket för min smak, men kikärter ger alltid en smakrik 'bönbuljong'. 

Det oändliga inlägget

När det gäller bakning råder det inte mycket tvivel om att utanför brödbagarkretsar är det av alla möjliga sädeslag just vete som härskar obestritt. Jag tycker det är lite synd att se hur minoritetsmjöl som råg och korn trängs åt sidan på hyllorna för att vetemjöl (och vetemjöl special, vetemjöl med fullkorn, vetemjöl special med fullkorn osv. osv.) ska få den plats det förmodas förtjäna. Precis som man uppskattar den olika smaken av rågbröd jämfört med vetebröd skulle man inte kunna även njuta av en rågbrownie eller muffins lagade med bovete?

Cynikern i mig ser vetes dominans som ett symptom av vår ju-lättare-desto-bättre matlagningskultur. Varför skulle man ha två sorts mjöl i skåpet när det gäller med bara ett? Men jag kanske har fel. Måhända är det bara att vetekakor är godare än rågkakor! Det är i alla fall någonting det känns lönt att gräva lite djupare i och ta reda på hur olika sädeslag fungerar i bakning.

De flesta sädeslag som går att köpa bestå av ungefär likadana saker i olika halter med protein och stärkelse som viktigaste för bagare. Proteinet gluten (egentligen två proteiner: glutenin och gliadin) ser till att vårt bröd blir poröst och luftigt genom att fånga koldioxidbubblorna som framställs av jäst när degen jäser och det är därför att det är så svårt att gör luftigt bröd med mjöl som har lägre glutenhalter som rågmjöl. Men ändå är rågbröd ganska populärt (om inte på långa vägar så populärt som vetebröd i Västeuropa)! Men gluten är faktiskt något av ett hinder när det gäller finare tårtor och kakor som ska vara mjuka och inte nästan så luftiga som bröd. Om man inte är tillräckligt försiktig kan en tårta bli seg av att degen blandades för intensivt och gluten stressades för mycket, så vore det inte faktiskt bättre att börja med ett mjöl med lägre glutenhalt? Aha, men det finns särskilt vetemjöl avsett för användning i mjuka tårtor (dock hittills har jag inte sett det någonstans i Sverige)! Men varför inte pröva ett av de stackars minoritetsmjölen istället?!

Lite forskning visades att icke-vetemjöl kan har ännu fler välgörande egenskaper. Till exempel: råg innehåller en hög halt av en sorts kolhydrat som heter pentosan som kan absorbera stora mängder vatten. Rågmjöl lär faktiskt absorbera fyra gånger så mycket vatten som vetemjöl, som gör att rågbakelser kan vara saftigare en vetebakelser. Rågbakelser även behåller saftigheten längre än andra tack vare pentosan. Även korn innehåller pentosan och absorberar dubbelt så mycket vatten som vetemjöl. Lite praktisk forskning krävdes!

Ett Ytterst Ovetenskapligt Experiment:


Jag ville använda ett enkelt recept för att begränsa möjligheten till katastrof och muffins verkade passa bra nog. Jag tänkte använda bara mjöl som redan fanns i skåpet, det vill säga: vetemjöl, rågmjöl och kornmjöl samt gluten fri mix. Allt som fattades var ett recept!

Jag är mycket förtjust i idén att laga mat (särskilt baka) enligt relativa proportioner av ingredienser istället för fastställda mängder nedskrivna i ett recept. Med bakelser brukar det handla om att väga äggen (eftersom vikten kan variera ganska mycket) och räkna ut hur mycket av andra ingredienserna krävs för att ha rätt proportioner. Michael Ruhlman har skrivit en bok om det här med proportioner som heter "Ratio" vilken jag har ännu inte läst men hans "ratio chart" verkar vara en bra språngbräda från vilken att bygga upp ett recept. En snabb koll på nätet över olika muffinrecept visar att proportionerna varierar enormt mellan recept för ganska lika bakelser, och jag har ingen aning hur Ruhlman kom fram till proportionerna han föreslår, men ändå tänkte jag använde hans recept som grund eftersom det kändes lite som om jag kunde använda vilka proportioner som helst och få ett bra resultat. Det viktigast var att alla muffinsen lagades enligt samma recept (okej, så det här var lite dumt tänkt).


Righty-ho, receptet för Kryddiga Banan-, Pecan- och Dulce de Leche Muffins:

1 del lättvispat ägg (ett ägg räcker till ungefär 6 muffins)
2 delar mjölk
1 del smält smör
2 delar mosad banan
1 del socker
2 delar mjöl
0.5 del pecannötter
1tsp bakpulver per 150g mjöl
hur mycket muskotnöt, kanel och kryddpeppar du vill
dulce de leche

Metod:

• Blanda ägg, mjölk, smör och banan i en skål. 
• Blanda mjöl, socker, bakpulver, nötter och kryddor i en annan skål. 
• Häll första skålens innehåll i andra skålen och rör försiktigt bara tills smeten är ganska slät.
• Häll lite av smeten i varje form, tillsätt en liten klunk fast dulce de leche och sen täck med mer smet.
  
• Grädda i en 175C ugn tills muffinsen är klara (det vill säga: gyllenbruna och inte våta inuti), ungefär 20 minuter.

 Och så här blev resultaten:



Från vänster: vetemjöl, gluten fri mix, en bit ruttnande kött råg, korn

Alla muffinsen fungerade. Alla smakar gott, men det förekom skillnader som beskrivs här:


Vete:

Smeten var ganska flytande och muffinsen växte inte särskilt högt i ugnen, så receptet skulle antagligen har funkat bättre med mindre mjölk (antagligen bidrog bananerna till att smeten var så lös). Smakar helt vanligt (det vill säga gott). Dulce de leche sjönk till bottnen på grund av konsistensen.


Korn:


Utan tvivel bäst. Smakar ungefär lika vetemuffins med lite ladugårdtoner i kulisserna (för det mesta överväldigade av kryddorna dock). Smetens konsistens var mycket tjockare än för vetemjölet, med resultatet att de växte till en snygg form i ugnen istället för att svämma över kanten och till följd blev de snyggaste muffinsen. Inte märkligt saftigare eller mjukare än vetemuffins.


Råg

Väldigt platta muffins och generellt dåligt utseende (vilket jag tror resulterar från det tämligen grova rågmjölet, kanske hade siktat rågmjöl funkat bättre i detta respekt). Kanske lite saftigare än de andra, men det kan vara inbillat.

Gluten Fri Mix

Ungefär detsamma som med vetemjöl (mixen framställs av vete). Lite annorlunda utseende men smakmässigt ingen större skillnad. Inte märkligt mjukare än vanliga muffins.



Här följer en kort lista över det jag gjorde som hade lett till min offentliga förödmjukelse om jag var en verklig vetenskapsman:

• Egentligen hade hela saken varit avsevärt lättare om jag hade bakat enkla icke smaksatta muffins men jag ville ju äta dem efterhand! Här segrar min vilja att inhalera så mycket dulce de leche så fort som möjligt över någon som helst sorts vetenskaplig trovärdighet varenda gång.
  
  
• Särskilt den enorma klumpen dulce de leche i mitten av varje muffin ser ut att ha hindrat muffinsen från att nå den önskade lätt kulliga formen. Som följd är det svårt att effektivt döma hur de olika sädeslagen påverkar hur kakan växer i ugnen. Ändå råkade jag baka en av rågmuffinsen utan dulce de leche och det märks genast ett den har växt mycket mer än de andra, som blev väldigt platta.
  
  
• Jag var inte tillräckligt nog med hur mycket smet jag hällde i muffinformarna och det verkar som om de som blev överfyllde resulterade i plattare muffins, eftersom växtkraften delades mellan uppåt (bra) och utåt (icke bra) då smeten försökte klättra ut ur formarna och forma "muffin tops" (egentligen skulle en "muffin top" vara bra på en muffin, men det är inte någonting jag anser som positivt). Detta är även anledningen till att de glutenfria muffinsen är mindre än de andra: jag var lite för försiktig när jag hällde i smeten.
  
  
• Det är egentligen ingen bra idé att använda samma proportioner i recept med olika sorters mjöl eftersom, till exempel, råg absorberar så mycket mer vätska än vete.
  
  
• Med mera!
  

Lite antiklimaktiskt? Kanske, med vad hade ni väntat? Det är bara mjöl! Vilka slutsatser kan jag dra? Precis det jag ville: det finns ingen särskilt bra anledning till att vete har blivit ett så prominent sädeslag inom bakning. Förvänta fler recept med konstiga mjöl från och med nu.

Mascarpone + Trifle

Ännu mer bevis att det inte lönar sig att följa ostrecept för noggrant!

Det har alltid känts som om mitt favoritrecept för brownie-och-jordgubbstrifle är bara liiiiite för lätt tillagat och eftersom jag inte kan motstå frestelsen att unna mig en liten utmaning i köket bestämde jag i helgen att laga mascarponeosten från receptet själv. De allra flesta recepten som finns på nätet instruerar man att värma upp grädde till 82C (egentligen "180F" på en internet proppfull med amerikaner och sina bisarra och irrationella mätningssystem), häll i syra (jag valde citronsyra över den ofta föreslagna vinsyran), rör lite, hålla i tummarna och hoppas att den illaluktande smeten blir något ostliknande då den passeras genom en ostduk. Det är klart att jag misslyckades katastrofalt: grädden aldrig skar sig synligt och var inte tjock nog att hamna i ostduken istället för i skålen undertill. Så jag gjorde det jag alltid brukar göra i sådana situationer: kokade skiten ur den. Simsalabim. Ost! Tjock, krämig ost till hälften priset man får betala i affärerna (ja, snålhet gömmer sig i kulisserna bakom ganska många av mina matlagningsbeslut).

Och denna trifle? Är trifle någonting bekant för svenskar? Hur som helst, jag är ingen encyklopedi. Lätt som en plätt. Mascarponen blandas med grekisk yoghurt till önskad konsistens och sockras till önskad grad. Hackade jordgubbar (FRUSNA! Fan vad pinsamt) sockras och blandas med lite apelsinjuice. I en liten skål eller ett glas varva mascarponeblandning, brownies (som man bakade själv, naturligtvis, annars skulle det vara alldeles för lätt) och jordgubbar.

Glass

Idag säljer ICA vispgrädde i mängder av ett liter till det absurt låga priset 15kr som jag antar följer från en viss överproduktion på skånemejeriers del. Som den miljömedvetna människan jag är ser jag det som min plikt att förvandla skånemejeriers gräddöverskott till glass! Det blir det perfekta tillfället att prova enbär- och chokladglass. Och naturligtvis kommer jag inte kunna avstå från att göra en sats salted butter caramel.

Pommes

Min kampanj att på egen hand rädda stadsbibliotekets matlagningsavdelning från medelmåttighet har börjat: det verkar som om biblioteket faktiskt läser inköpsförslagen man skickar in! När jag lämnar tillbaka Heston Blumenthals "In Search of Perfection" till biblioteket kommer Malmö att till sist kunna njuta av åtminstone en bra kokbok i ett hav av värdelösa böcker riktad mot folk som vill laga 'nyttiga' (läs: tråkiga) rätter i mindre än 15 minuter med max 5 ingredienser - Pang! (Okej, det finns väl några andra bra kokböcker men Heston kommer att funka utmärkt som tillökning!) Hestons över 300-sidig bok inehåller bara 8 recept med fokus på teknik, vetenskap och ren god smak i stället för att stoppa i så många trista recept som möjligt: det känns som om Heston verkligen vill att jag ska laga bättre mat och inte bara att han ska bli rik av min kolossal dumhet.

För mitt första recept från boken valde jag pommesen från receptet för Fish & Chips. Det är ganska sällan att jag lagar pommes, dels på grund av oljelukten och dels på grund av deras medelmåttighet. Jag hade hoppats att Hestons recept skulle ge mig pommes som verkligen var värda att tåla lukten för... men... de funkade inte lika så bra som jag hade velat, men rätt bra ändå!

Heston lagar pommesen med tre steg: han kokar dem nästan sönder sen friterar dem och till sist friterar dem en gång till. Mitt första problem var med ordet "nästan" i förra meningen. Hoppsan. Jag blev lite distraherad av en bok medan potatisarna kokades och de blev liiiiiite för mosiga. Tack vare min ökända noggrannhet lyckades jag rädda ungefär hälften medan jag värmde upp en färsk kastrull för att koka mer potatisar! Sen fick pommesen svalna och torka i kylen innan första friteringen som skulle äga rum i 130gradig olja, men jag har ingen termometer och oljan kunde har varit på vilken temperatur som helst (jag vet åtminstone att den var varmare än 100C!). Efter denna fritering smakade pommesen utmärkt gott men jag tänkte inte frångå receptet! Sen fick pommesen svalna i kylen igen.



Efter den andra friteringen såg pommesen ut så här ^. Oj va knapriga de var! Faktiskt lite FÖR knapriga - för mycket utsida och inte tillräckligt mycket mjuk potatis inuti. Jag tror att temperaturen var mitt värsta fiende här, men nästa gången tänker jag fritera dem bara en gång vid en högre temperatur.

Den förbannade odlingslotten rövar bort alla min lästid!

Hoppsan! Aldrig blev klar med Wolf Hall innan den vann Bookerpriset. Den är oändligt lång! 650 sidor är lite mer än jag brukar vara villig att ägna åt en bok som inte är särskilt gripande ens efter att jag har läst nästan 400 sidor. Men nu den har vunnit MÅSTE jag kämpa fram till slutet. Om det var möjligt för mig att plocka undan ogräs och läsa samtidigt vore det avsevärt lättare. OJ och jag är ännu inte klar med En Norsk Man! Vilken katastrof!