
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Odlingslott

Sagan har börjat! Igår tillbringade jag min första eftermiddag på odlingslotten, och även idag återvände jag för att gräva mig till döds. Det första jag tänkte när jag såg lotten för första gången var: DEN ÄR ALDRIG 85KVADRATMETER! VI HAR JU FUSKATS! Men nu efter att ha grubblat runt i den maskiga jorden i oräkneliga timmar hade jag glatt sett en avsevärt mindre lott framför mig den där magiska dagen där odlingsframtiden uppenbarade sig för mig.

Förhoppningsvis är det här hur jord menas se ut.
Bortsett från de oändliga timmarna jag kommer att tillbringa böjd över en hög jord plockande bort ogräs (varav det mesta är faktiskt gräs... huh?) känns det ganska - ja, det finns inget annat ord för det! - mysigt. Det är som att föras bort till ett ställe där folk inte är rädd för att se varandra på ögonen och - bered dig för att bli fullkomligt genomchockad - prata med främlingar! För ett par månader sedan såg jag genom fönstret ett par grannar på deras balkong och vinkade vänligt mot dem bara för att bli helt avsnoppad då de glodde tillbaka som om jag hade brutit med någon osagd men ytterst viktig lag om hur en människa bör bete sig. Men idag på lotten pratade jag med och hälsade jag enormt många obekanta personer som mottog min vänlighet med ömsesidig vänlighet. Chockerande!
fredag 25 september 2009
Kazuo Ishiguro: Nocturnes

Medan jag plogar ytterst långsamt igenom Dag Solstads "En Norsk Man" har jag haft tid att suga upp ett par romaner skrivit på Engelska. Av dessa var Kazuo Ishiguros senaste roman "Nocturnes" en.
Jag älskar Ishiguros torra och mycket brittiska skrivstil och har längtat efter en ny roman sen jag blev klar med de tidigare romanerna efter att ha läst det kafkaesque eposet "The Unconsoled", som handlar till stor del om musik, som är även ett rådande tema i "Nocturnes". Trots spänningen i att få läsa en ny boken skrivit av en favorit författare blev jag lite besviken när det blev klart att nya boken skulle bestå av fem självständiga korta berättelser om, som sagt, "music and nightfall". Jag har aldrig beundrat just novellformen och trots att jag har uppskattat de innan känns det lite som om jag har haft en overload på sistone. Först läste jag Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling "The Thing Around Your Neck", sen blev det Colm Tóibíns "Mothers and Sons" (redan då var jag lite trött på noveller och hade jag insett att boken var en novellsamling hade jag kanske valt en annan istället) och till sist "Nocturnes". Så man kan förstå varför jag inte var fullkomligt begeistrad.
Men trots att Nocturnes består av 5 olika berättelser känns det faktiskt som en riktig roman, eftersom samma temana löper tvärs igenom boken: musik, spända kärleksrelationer och, mitt favorit, de olika perspektiven när det gäller 'ambition' och framgång. Strukturen betyder att Ishiguro får inte tid att, som vanligt, tappa fokuset och skriver om vad som helst som dyker upp i hjärnan (ens om det kan vara ganska underhållande) och som följd är berättelserna ganska kortfattade på ett bra sätt. Eftersom de individuella novellerna har så mycket gemensam påminner strukturen om (en annan favorit) David Mitchell's "Cloud Atlas" eller "Ghostwritten" som skulle också kunna läsas som samlingar över självständiga berättelser men då skulle läsaren tappa en stor del av njutningen och betydelsen.
En annan sak som Ishiguro lägger fram här är en stor del humor som var avsevärt mer subtil om det ens fanns i hans tidigare romaner. Antagligen på grund av berättelsernas korta längder tvingas Ishiguro använda en tydligare och mer slapstick humorstil, märkligast i den andra och den fjärde novellen då man känns genom hela berättelsen att det kommer någonting och man blir inte besviken vid slutet.
Hursomhelst, en bra bok! Men jag tror jag lägger av novellerna i en stund.
tisdag 22 september 2009
Räkchips: legendariska äventyr i matlagning

Det finns (kanske fler än) ett fåtal matmässiga saker som de flesta inte skulle kunna få för sig att någonstans djupt inne i det förflutna tillverkades hemma av vanliga folk, inte i stora fabriker. Det är därför jag var inte fullkomligt chockad då Cathleen stod gapande förbryllat inför en skål färskfriterade räkchips som jag hade lagat from scratch. Chipsens utseende och konsistens så nära liknar massproducerade salt- och tillsats-packade produkter man får ur ett glansigt paket från snabbköpet att hon helt enkelt inte ville lägga en i munnen. Och efter att har bemästrade de ursprungliga farhågorna tyckte hon inte om chipsen heller! Oj oj oj, det jag gör för matlagningskonsten!
Med syftet att lindra min sårad ego kommer jag att anta att ogillandet hade allt med fördomar och inget med dålig smak att göra. (Faktumet att huset stank av olja i en vecka efteråt hjälpte inte heller, till min förvåning)
Det råder inget tvivel om att jag föredrar att göra saker på det mest tidskrävande sättet: om resultatet blir bra så har njutningen dragits ut längre och om resultatet blir dåligt fick jag åtminstone njuta av en lite längre tid innan det själkrossande misslyckandet inträffar. För gott eller ont kräver några recept helt enkelt lite mer tid än somliga vill ge. Denna tid ger jag gärna. Räkchips var ett av de recepten.
Fler räkchips än du skulle kunna äta inom loppet av ett enda liv (lyckligtvis håller de för alltid):
100g finhackade kokade räkor
100g tapiokamjöl (som har en oerhört obekväm konsistens som majsstärkelse)
5g salt
svartpeppar
50ml varmt vatten
- Blanda allting väl. Degen ska vara ganska fast.
- Dela degen i två bitar och kavla ut både och som korvar (se första bilden undertill)
- Degen ska ångkokas i ungefär45 minuter.
- Degen torkas av i kylskåpet (förpackad i en duk) i ungefär 3 dar, eller tills den är fast nog att skära tunt.
- Skär tunt.
- Torka skivorna i en låg ugn i ett par timmar (det tog ungefär 2 timmar på 50-60C för mig). De ska vara urhårda!
- Fritera! Pang!

Min deg var lite för slak. Borde har använt lite mer tapioka.

Mums.

Ju tunnare desto bättre!

Megamums!
torsdag 10 september 2009
Berlin 2009
Okay chaps: English for the benefit of the parents, back to Swedish for the next post, I promise.

Someone looking thrilled in front of the station, just after our arrival

Our luxurious hotel

Me in front of the natural history museum

A place to buy tasty pizza

Celebrity polar bear Knut

Everyone's favourite animal, the pygmy hippo.

Me enjoying a beer and a plate of sausages and sauerkraut

Some chick looking a little TOO happy in front of some piece of the berlin wall, or maybe a reconstruction of a piece of the berlin wall.

A broken church next to its hideously ugly replacement.

Us

The classiest kebab shop in the world

Someone looking thrilled in front of the station, just after our arrival

Our luxurious hotel

Me in front of the natural history museum

A place to buy tasty pizza

Celebrity polar bear Knut

Everyone's favourite animal, the pygmy hippo.

Me enjoying a beer and a plate of sausages and sauerkraut

Some chick looking a little TOO happy in front of some piece of the berlin wall, or maybe a reconstruction of a piece of the berlin wall.

A broken church next to its hideously ugly replacement.

Us

The classiest kebab shop in the world
fredag 4 september 2009
Klotter

Förutom att se gamla gråta finns det få saker mer deprimerande än att se en förtrampade affärsägare skrubba eländigt på klottret som har hamnat på hans godsvagn över natten. Jag är säker att det skulle vara helt otänkbart för de flesta att ens tänka om att spreja på en vanlig bil men det verkar som om godsvagnar, förmodligen på grund av deras opersonlig natur (förknippade som de är med ondskan kring affär och kapitalism: motpolen till anarki- och frihetsandan som följer från att förstöra någon annans dag), är ett populärt mål.
The Guardian gav nyligen ut en artikel om hur myndigheterna i en del av London har målat över en bild gjord av den deprimerande kända konstnären Banksy, till synes till en del förfäran (inte minst av ägaren till byggnaden målningen låg på). Det råder ingen fråga om målningens kvalitet: om Michelangelo hade återuppstått från de döda och målat ett mästerverk på samma ställe hade myndigheterna förhoppningsvis målat över det också (jag betvivlar att Banksy själv bryr sig ett dugg). Hade Bansky blivit känd genom att måla på bilar istället för väggar skulle han ha fått del av en stor del förakt, tror jag, och det vore välförtjänt. Jag kan inte låta bli att tycka att förutom egoismen ingående i behovet att ha sina halvdana målningar sedda av så mycket folk som möjligt innebär graffiti lite skadeglädje. Men kanske vore det för generöst att anta att en ansvarslös klottrare tänker i ens en sekund om människan som ska städa upp efteråt.
Det kan väl vara att Berlin är världens mest klottrade stad. Jag har säkerligen aldrig sett en annan stad med färre befläckade väggar. Dock då vi vandrade mållöst igenom en stadsdel så dyster och deprimerande jag ville dö (dvs bara lite mer deprimerande än resten av stan) råkade vi över en syn sedd ganska sällan i världens mer civiliserade delar: riktiga människor som stod och målade i offentlighet. Vet du vad? De ser ut precis som vi! Jag har ingen aning om det är faktiskt lagligt att måla på den där väggen men de tyska graffitimålarna verkade inte har några särskilt bekymrande farhågor för polisen. Och resultatet? Målningar som visar talang och originalitet och som har uppenbarligen tagit tid och ansträngning att utföra (dessvärre fick jag bara ett foto och det är inte på en särskilt spektakulär sektion av den extremt långa väggen).

Tillbaka i Malmö:
En av våra lokala 'konstnärer' tycker om att spreja hans tag längs Falsterbogatan och verkar vara motpolen till de ovannämnda tyskarna: han har klottrat sin vidrigt ful tag överallt, ofta bara några meter emellan. Och vad är poängen? Leonardo gick inte ut för att måla den på fem väggar efter att han blev klar med Mona Lisa. Hade vår vän tagit lite tid på sig och målat en enda bra bild då hade jag kanske kunnat förlåta att han kunde inte hitta någonstans bättre att måla den (eller - gud förbjude! - handla ett block papper).
Men spankulera runt till andra sidan parken och, sen förra månaden, kan din åsikt om graffiti i Malmö förändras. Nyligen har graffitimålare tillåtits spreja på en del av staketet som går längs Folkets Park, på Norra Parkgatan och skillnaden är enorm. Det är inte att det finns mer graffiti nu eftersom staketet har alltid klottrats ner rejält. Det är kvaliteten som gäller, och kvaliteten har ökat tusen gånger, minst, nu när folk får måla lugnt utan rädsla för polisen. Jag chockades då jag för första gången såg två människor oberört målande mitt på ljusa dagen och sen då jag vankade längs gatan och såg det som stod på väggen kunde jag inte låta bli att le.

Bild redigerad efter önskemål
Skön konst? Kanske inte, men ändå är det ganska mycket mer intressant än klottret som står på de flesta väggarna. I huvudsak har Malmö fått ett nytt galleri med ständigt ändrande bilder, vilket jag tycker är en bra grej.


onsdag 2 september 2009
Oändlig sommar
Eftersom det känns som om sommaren kommer aldrig bli över jag har slungat ihop en spotify-lista över ett fåtal låtar jag anser vara rätt somriga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)