Oj, nu är jag tillbaka efter att ha precis matat min nyligen återblomstrande surdeg. 'åter' därför att jag är tvungen att erkänna att för ett tag sen misskötte jag min före detta surdegskultur till döds. Vilken hemskt pinsam vanära! Men nu är jag färskbiktad och helt redo att börja om! Och, som sagt, min aktuella surdegen verkar har sprungit in i livet ganska bra trots att jag följde inte alls samma metoden som gången innan.
Om det är bara en sak jag lärde mig genom att slå ihjäl den andra surdegen är det att utan nåt slags hemkemilabb är det nästan omöjligt att veta vad precis det är som händer därinne i den där äckliga smeten och således är det bättre att helt enkelt hoppas för det bästa. Följaktligen skitade jag i att använda yoghurt (med ÄKTA men också dyra levande bakterier) och russin i början av processen som engelska bagaren Dan Lepard föreslog i hans bok "The handmade loaf" och höll mig till bara mjöl och vatten. Lite vetemjöl, lite rågmjöl och bara vanligt kranvatten (även om jag inte var helt motsatt till hela idén bakom mineralvatten i plastflaskor skulle jag aldrig kunna tänka mig använda sådant vatten till bakning som några bagare hävdar att göra eftersom min ödmjuka lägenhets golv täcks av trä istället för guldet som måste finnas i deras palatser). Trots att surdegen luktade mögliga grisfötter i hela fyra dagar innan den började kör i full fart tappade jag aldrig hopp och blev belönad igår (på femte eller sjätte dagen av matning med mer mjöl och vatten) med en användbar surdeg som inte längre luktar mögliga grisfötter utan nagellackborttagningsmedel (om det är ett ord), som jag tycker luktar avsevärt mindre otäckt om inte precis förföriskt i och för sig.
En av anledningarna till att jag började missköta surdeg I är att det kändes för slösaktigt att mata med nytt mjöl och vatten dagligen trots att jag ville bara baka surdegslimpor mest en eller kanske två gånger om veckan. Jag visste att jag kunde har förvarade surdegen i kylen och bara matade ett par dagar innan bakningen, men även det vore avsevärt mer slösaktigt än att baka med inköpt jäst. Till följd blev matningarna mer och mer kaotiska, ibland med en hel vecka emellan (med surdegen vid rumstemperatur), och till sist trängde sig några fläckar olycksbådande mögel in i kärlen med surdegen och jag var tvungen att säga adjö till min älskade skapelse. Det är också anledningen till att jag den här gången har tagit fram en liten lista med regler för en för mig lyckad surdegsskötsel:
Surdegsskötselregler för en surdeg som kommer at leva hela ditt liv och som du kan overlämna till dina barnbarnsbarn när du dör och som de kommer att uppskatta eftersom de har aldrig smakat bröd som inte kommit ur en datorskrivare:
- Mata varje dag eller håll i kylskåpet om du inte tänker använda surdegen inom kort
- Laga surdegspannkakor med jämnt mellanrum eftersom de är jättelätta att laga och en bra sätt att använda surdeg som kommer inte att användas till annat bröd.
- Övertyga dig att det är inte nödvändigt att äta pannkakorna med smör OCH sirap OCH grädde.
- Bli inte för fet.
Och nu följer en kort recension av det där receptet:
De var läckra, men vad skulle inte bli läcker med smör och sirap och grädde?
Inga bilder kommer, eftersom de såg ut precis som vanliga tjocka amerikanska pannkakor men kanske lite missformad.
Slut för recension.
Ikväll tänker jag embarkera på ännu ett experiment i brödbakning och kommer visst att reportera om det här. Se fram emot det.
Eftersom det här var mitt första inlägg borde jag kanske förklara att jag är inte svensk om det alls hjälper dig att förlåta mina brott mot det svenska språket som förekom däruppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar