I Sardinien äter de mest äventyrliga en sorts ost som heter 'casu marzu' och tillagas genom att locka en massa flugor till en bit pecorinoost och låta deras larver äta osten och bajsa ut den nya krämiga 'ost'-en för vårt nöje. I Sverige äter de minst äventyrliga en sorts ost som bor i en tub och läggs på bedrövade mackor landet över. Det som förbinder dem - utöver den underbart krämiga konsistensen - är att jag skulle behöva vara rätt hungrig att välja äta vare sig den ena eller den andra.
Det går inte att säga att Sverige saknar mejeriprodukter. En av de första sakerna jag märkte när jag för första gången besökte ett svenskt snabbköp var det makalösa utbudet av varje tänkbar mejeriprodukt. Nu när jag har haft lite mer tid att få perspektiv och bemästra min förvirring över (till en engelsman) obekanta produkter som filmjölk inser jag att det är inte det att svenska snabbköp har bra utbud med mejeriprodukter, bara att de stoppar i så många skitprodukter som möjlig tills hyllorna gnistrar med tuber fyllda med konstigt smaksatta ostpastor. Jag antar att det finns ostar på tub i England men visst är det inte till omfattningen som förekommer här. Och smakkombinationerna?! Okej, jag kan kanske förstå baconost (7% riktig bacon!), men... kräftost? Det är alltid en balansgång med ost och fisk, men jag kan inte begripa hur kombinationen skulle kunna smaka gott i det här fallet. Och för de som brukar ta på sig jägarhatt och ta ett par bloss på pipan innan de breder mackan finns det uppenbarligen viltost, med riktigt rökt hjortkött. Och sen är den som inspirerade det här inlägget: kalles prickiga (en kombination av ost och 'en gnutta kaviar'), vilken marknadsförs som 'xtra mild'. Det känns lite konstigt att en produkt som kombinerar två saker som njuts av på grund av deras kraftfulla smaker kallar sig för 'xtra mild'. Har mildhet nyss blivit någonting bra? Tips: det finns redan mild ost och det heter SMÖR.
Eftersom jag gillar att förmoda vilt om ämnen jag vet ingenting om jag ska anta att anledningen till att de här påläggen är så fruktansvärt omtyckta är svenskens oförmåga att göra smörgåsar rätt. Hade ni ansett att det finns en anledning till att vi i resten av världen använder två skivor bröd till varje smörgås - en på topp, en på botten - hade ni kunnat slänga hela ost-på-tub industrin ur fönstret för länge sen. Det hade förmodligen varit lite lättare att börja använda en extra skiva bröd istället för att hitta på nån sorts äcklig ostpasta för att besegra mackans oflyttbarhet.
Oh well. Jakten efter en god bit cheddar fortsätter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sverige har masse fæl ost. Det har Norge også (keep den herlige brunosten out of this!). Hovedproblemet er ikke ost på tube. Det verste er at folk vil ha ost uten smak.
Som du skriver; folk vil ha *mild* ost. Det er jo helt utrolig. Kan de ikke bare spise en potet om de vil ha en mild smak?
Men, det fines trøst: Den heter Helsinge Grevé, og smaker minst like mye og godt som den mustigste cheddar.
Lyckligtvis har vi möllans ost i närheten där man kan alltid köpa god grönmögelost. Har inte smakat deras hårdostar utom en rätt tråkig cheddar smaksatt med whiskey. Personligen är jag svag för mjukostar som camembert men i det har jag inget stöd från Cathleen!
Hur smakar brunost?
Hva så Dante da han kom til de innerste sirkler av Paradiso?
Brunost er vanskelig å beskrive med ord. Den er fast men myk, søt men raffinert. Merkelig nok virker det som om man må være nordmann for virkelig å sette pris på disse kvalitetene...
Du skal selvsagt få smake neste gang du er innom!
Jag ser fram emot det!
Skicka en kommentar